Att diagnostisera periodontit

Självbedömning av tandköttet, till exempel hemma framför en spegel, är inte tillräcklig för en korrekt utvärdering eftersom det är omöjligt att avgöra på egen hand om tandens förankringsstrukturer redan har skadats av inflammation i tandköttet. Tandköttsfickor kan inte heller upptäckas på egen hand.

Endast en korrekt klinisk undersökning på tandläkarmottagningen med en så kallad tandköttssond (periodontal sond) kan ge information om huruvida tandköttet är friskt, om det finns tandköttsinflammation (gingivit) eller om en sjukdom i tändernas förankringsstrukturer (periodontit) föreligger.

Den basala periodontala undersökningen görs för att snabbt avgöra om det finns några tandköttsproblem. Det är ett enkelt sätt att avgöra om det finns gingivit eller upptäcka periodontit.

Med hjälp av en tandköttssond (periodontal sond) mäts penetrationsdjupet vid tandköttskanten försiktigt och exakt.

Efter denna korta undersökning utförs ytterligare undersökningar endast om det finns tecken på skador på de strukturer som håller tänderna i käkbenet. Dessa ytterligare undersökningar inkluderar vad som kallas periodontal status och ytterligare röntgenbilder.

Vid den kliniska undersökningen med tandköttssonden (periodontal sond) mäts sondens penetrationsdjup i tandköttsfickan på upp till sex ställen per tand inom en millimeter. Specifikt mäts längden mellan tandköttskanten och botten av fickan. Detta kallas sonderingsdjup. Vid friska ställen är sonderingsdjupet högst 3 mm. Vid ställen där periodontit redan har lett till en nedbrytning av tandförankringen kan sonderingsdjupet vara 4 mm eller mer.

Dessutom registreras höjden på käkbenet (fästenivå) exakt i vad som kallas ett parodontalt diagram. Ett parodontalt diagram är oumbärligt för diagnos och behandlingsplanering. Parodontaljournalen kan registreras online på vilken tandläkarmottagning som helst och återanvändas: www.periodontalchart-online.com.

Diagnosen periodontit kan slutgiltigt bekräftas först med nödvändiga röntgenbilder. Valet av röntgenbilder som är nödvändiga för att diagnostisera periodontit kan endast göras efter den kliniska undersökningen. Detta kan förhindra onödig exponering för strålning.

I det enklaste fallet består ett röntgenfynd av 2 bilder (bitewing-bilder) och i det mest omfattande fallet består det av vad som kallas en röntgenstudie med upp till ytterligare 14 röntgenbilder eller ett panoramaröntgen. Röntgenbilderna som tas måste visa käkbenet som omger tanden och göra det möjligt att uppskatta graden av benförlust.

Vid varje röntgenbild som tas på tandläkarmottagningen måste bettet kontrolleras för karies såväl som för periodontit.

Med moderna mikrobiologiska tester testas plackets sammansättning för följande skadliga typer av bakterier:

• Prevotella intermedia
• Porphyromonas gingivalis
• Aggregatibacter actinomycetemcomitans
• Treponema denticola

Kostnaden för denna ytterligare diagnostiska ansträngning är motiverad om den information som erhålls leder till förbättrad behandling eller om onödig behandling kan undvikas.

År 1999 hölls den första internationella workshopen för klassificering av parodontal sjukdom i USA. Den viktigaste nyheten jämfört med den europeiska klassificeringen från 1993 var att sjukdomsformerna inte längre definierades i första hand utifrån patientens ålder vid första diagnosen (t.ex. juvenil och vuxen periodontit). De nya formerna kronisk och aggressiv periodontit infördes, liksom till exempel periodontit som kan förknippas med systemiska sjukdomar.

Men den nya klassificeringen sedan 2018 skiljer inte längre mellan kronisk och aggressiv periodontit. Periodontit beskrivs nu – i likhet med klassificeringen av diabetes – med hjälp av stadier (staging) och grader (grading).